Har varit ute på promenad med Katja ikväll, och när vi kom hem satt vi mest och pratade om kläder, relationer, kroppsfixering, droger, familj och massa annat. Sen frågade hon mig något i stil med; "men har du ont i dina leder och så?" varpå jag svarade ja. För jag har ju haft problem med min ena armbåge i flera år nu. Inte kunnat räta ut den alls. Sen har ju båda armbågarna varit såpass ömma att jag inte kunnat luta mig mot dem när jag tex sitter vid ett bord eller så. Men så kom jag att tänka på behandlingen, och att jag nog borde testa iaf och se om jag har lika mkt besvär fortfarande. Detta är ju normalt inget jag går runt och tänker på eftersom jag vant mig vid att röra kroppen på ett sådant sätt att jag slipper kontakt med armbågarna på det sättet som vart jobbigt.. Men iaf, jag testade att luta mig mot höger armbåge, och det kändes inte. Sen var det vänsterns tur, det kändes inte heller. Sen var jag bara tvungen att se om jag kunde sträcka ut vänster arm helt. Och det gick utan problem. Läs: U T A N P R O B L E M !
Kunde knappt tro det var sant när jag märkte det! Och Katja bara log. Det kändes som när man hör ett barn säga sitt första ord, eller att se ett barn ta sina första steg tror jag. (Var ju med på Aleksanders tid) Det var liksom något som var så overkligt, men ändå så glädjefyllt att jag var närapå att börja böla. Har fortfarande inte riktigt förstått det.

Såhär mkt kunde jag räta armen förut som mest, och sen ser ni hur mkt jag kan räta på den nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar